Jag går aldrig till deras gravar  
De finns ju inte där

Alla som inte längre vandrar på Jorden

lever ju i en annan sfär

Jag har aldrig funnit någon tröst i att stå vid en grav på en kall och blåsig kyrkogård. Istället tänder jag ljus hemma och minns alla de som en gång var mig nära i kött och blod.
Nuförtiden hälsar de på i annan skepnad men besöken är likväl välkomna.

Idag minns jag min morfar Rune, min mormor Linnéa, Jennie som gick bort alldeles för ung, Elisabeth som lämnade oss för tidigt, Simon som jag bara träffade två gånger och mina bortgångna husdjur Felix, Jojo, Sotis, Alfons, Nellie och Nico.
För formens skull       

   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sistone har jag haft många samtal med olika personer om tro. Ett ämne som lätt kan bli jobbigt eller töntigt, stötande eller påtvingande, eftersom människor idag inte alltid vet vad de tror på. Och när de inte vet vad de tror på eller om de inte t...

Ju äldre jag blir handlar julen allt mindre om stress, julklappar och pynt och allt mer om närvaro, samvaro och tillvaro. För varje år som går känner jag hur jag "halkar efter" mer och mer när det gäller förberedelser inför julen. Adventspyntet komme...

I tre år har vi väntat.Tålmodigt. En dag i taget.Förhoppningar som höjs och sänks som ett avtuggat flöte.Frustrationer. Irritationer. Misströstan. Men nu ÄNTLIGEN har det hänt! Vi har äntlligen sålt vårt hus och äntligen kan vi planera för vår st...

Du är så rädd jämt! Det är ganska barnsligt att du tror att något ska hända mig hela tiden! Jag klarar mig faktiskt själv! Orden yttrades av min 11-årige son som har en något annorlunda åsikt om vad han är gammal nog att hantera och ta ansvar för ä...

När jag var 19 år flyttade jag hemifrån. Mina föräldrar var inte överlyckliga. Ännu värre var det när jag året därpå bestämde mig för att flytta till USA i ett år. Deras reaktioner var hela rädsloregistret: De blev arga, ifrågasatte mitt beslut, förs...