När hemska saker händer brukar jag försöka tänka på vad gott det för med sig. Från början var detta en överlevnadsinstinkt, som har blivit ett sätt att se "bortom" det som sker och försöka hitta en mening. 

Det hjälper föga för de familjer som idag har förlorat sina barn.
Men för oss andra kan det vara en god idé att försöka komma igenom och förbi sådana fruktansvärda händelser utan att stanna i bitterhet, rädsla, förakt eller hat.

För egen del brukar jag undra var det gick så fel.
Vad har hänt i människors liv som får dem att kallblodigt mörda, misshandla, våldta eller på annat sätt utsätta andra för ondskefulla handlingar?
En gång var de ju små gulliga jollrande bebisar de också.
En gång tultade de runt och var bedårande och tillitsfulla.
Så vad hände?

Situationer som övergår ens förstånd för ändå med sig att människor vaknar upp, engagerar sig, förenas, samarbetar.
Det är då vår inre vilja att skapa något bättre dyker upp till ytan. 
Det är då människors verkliga kapacitet och civilkurage kommer fram.

Kan det vara så att dessa hemskheter inträffar just för att vi ska ta oss ur vår själviska bubbla och se att tillsammans är vi så mycket starkare?

Människan är dock en väldigt underlig varelse, för även i hjälpandet, stöttandet och samarbetandet infinner sig en slags vardag med efterföljande tristess och med den intriger, tävlingsinstinkter, maktutövande och hagalenhet.
Och så är ekorrhjulet igång igen.
Tills nästa gång något ondskefullt inträffar och skakar om oss.

Är det någon annan som ser detta mer än jag?

Och vad ska vi göra åt saken i så fall?

För inte hjälper det att peka finger åt andras engagemang om det inte är detsamma som mitt.
Det är inte heller någon hjälp att börja tävla med andra om vem som gör mest eller är bäst.
Det bästa hade varit om alla hade insett att var och en gör det de kan och att det alltid är det bästa!

Det räcker med att titta på hur människor beter sig i de olika dokusåpor som sänds på teve. Det spelar ingen roll om det är matlagningstävlingar, liv på öde öar eller "kontaktannonser" - när spänningen har lagt sig och allt blir "vardag" så skapar människor intriger, bildar grupperingar inom gruppen, får hävdelsebehov och börjar inbilla sig saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Om det är så lätt för oss "normala" människor att göra så, hur är det då inte för en människa som kanske inte har haft de "rätta" förutsättningarna? Den som halkade snett redan från början och som fick lära sig att vara hård, kall och empatilös för att överleva?

Misstolka nu inte detta som att jag har förståelse för det som skedde i Trollhättan idag!

Tolka det istället som ett försök att få dig att inse att allt du ser, allt du möter runt omkring dig, alla händelser som rör upp någon slags reaktion i ditt inre är en spegling av något som du behöver se hos dig själv!

Sug på den karamellen en stund och försök förstå att det alltid finns mer än en aspekt av saker som sker.

Kanske händer sådana här ondskefulla saker för att vi ska vända oss till det goda. 
Frågan är varför vi inte stannar där, i samarbete, förståelse och empati utan så snart allt lugnat ner sig återgår till det som var "innan".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sistone har jag haft många samtal med olika personer om tro. Ett ämne som lätt kan bli jobbigt eller töntigt, stötande eller påtvingande, eftersom människor idag inte alltid vet vad de tror på. Och när de inte vet vad de tror på eller om de inte t...

Ju äldre jag blir handlar julen allt mindre om stress, julklappar och pynt och allt mer om närvaro, samvaro och tillvaro. För varje år som går känner jag hur jag "halkar efter" mer och mer när det gäller förberedelser inför julen. Adventspyntet komme...

I tre år har vi väntat.Tålmodigt. En dag i taget.Förhoppningar som höjs och sänks som ett avtuggat flöte.Frustrationer. Irritationer. Misströstan. Men nu ÄNTLIGEN har det hänt! Vi har äntlligen sålt vårt hus och äntligen kan vi planera för vår st...

    Jag går aldrig till deras gravar  De finns ju inte där Alla som inte längre vandrar på Jorden lever ju i en annan sfär   Jag har aldrig funnit någon tröst i att stå vid en grav på en kall och blåsig kyrkogård. Istället tänder jag lju...

Du är så rädd jämt! Det är ganska barnsligt att du tror att något ska hända mig hela tiden! Jag klarar mig faktiskt själv! Orden yttrades av min 11-årige son som har en något annorlunda åsikt om vad han är gammal nog att hantera och ta ansvar för ä...