På sistone har jag haft många samtal med olika personer om tro. Ett ämne som lätt kan bli jobbigt eller töntigt, stötande eller påtvingande, eftersom människor idag inte alltid vet vad de tror på. Och när de inte vet vad de tror på eller om de inte tror alls så rinner samtalet kring tro ofta ut i sanden.

För ett tag sedan träffade jag en kristen person, som befinner sig mitt i en förtvivlan som har skilt henne från känslan att Gud finns. Vi samtalade i största förtrolighet om tro på ett ytterst avslappnat och konkret sätt. 
I andra samtal med kristna har jag ofta känt att jag är den som ska övertygas om att min tro, som inte har någon egentlig religiös tillhörighet, behöver rättas till eller att den är otillräcklig.

Efter det samtalet  kändes det som att min tro är beständig, en sådan tro som egentligen inte är en tro, utan en övertygelse som baseras på upplevelsen av en kraft.

Vi pratade om hur man finner "Gud", var "Gud" finns och hur man gör när man har tappat kontakten med "Gud".

Vad är det egentligen vi talar om när vi nämner "Gud"?

Idag hade jag ännu ett samtal runt tro. Men den här gången handlade det mer om känslan av att inte kunna göra tillräckligt eller vara tillräcklig. Trots att man svurit en ed till ett ämbete där ens uppgift är att sprida ljus, värme och kärlek, och bara det i sig vore ju tillräckligt. Men så länge den inre övertygelsen inte finns så känns det inte heller som att det är tillräckligt.

Jag kan känna igen mig på många sätt. Att ha valt att arbeta som Ljusbärare i vilken tradition eller religion det än må vara, innebär ju inte per automatik att allt är ljust och kärleksfullt. 
Vi är ju som alla andra och våra liv bjuder oss på precis samma prövningar som alla andra får. 
Det svåra är ju att inte glömma bort att ge mig själv energi, att alltid bevara och behålla kontakten med det som ger mig kraft. Så fort jag slarvar med det blir allt det där "ljusa" som vilket annat jobb som helst. 

I tider där det verkligen har blivit tydligt var hjälpen behövs och att det behövs stora insatser kan man kanske känna att en enda person inte kan göra så mycket och att det som görs inte är tillräckligt.
Men tänk då om ingen gjorde någonting?
Tänk om alla satte skygglapparna på och struntade i att göra det som går att göras?
Alla förändringar börjar i det lilla, från en människa till en annan, det är min starka övertygelse.

Och som svar på tal, som en skänk från ovan sänds idag Hjältegalan på TV4. 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Ju äldre jag blir handlar julen allt mindre om stress, julklappar och pynt och allt mer om närvaro, samvaro och tillvaro. För varje år som går känner jag hur jag "halkar efter" mer och mer när det gäller förberedelser inför julen. Adventspyntet kommer upp en vecka för sent, lussebaket och lussefirandet får stryka på foten och julgran känns mindre och mindre intressant.

Jag menar inte alls att vara en "paryt pooper". Sanningen är att jag faktiskt tycker om julen. Det jag vänder mig mot är all hysteri som har med julen att göra.
Knappt har semestern tagit slut förrän det ska hängas fram julpynt i affärerna och helgmagasinen testar årets glögg, och kompisarna pratar om pepparkaksbak och längtar efter att spela julmusik.

Det är kanske bara jag, men sådant gör mig irriterad och får mitt flyktbegär att växa sig starkt. 

Julkänslan blir mindre och mindre närvarande, men det beror kanske också på att jag inte längre firar traditionell jul, eftersom den inte längre tillhör min livsfilosofi. Jag satsar på att finna ro inombords och i livet i helhet och särskilt under julen när alla samlas och har tid att umgås.

När min äldste son var liten och han pratade avigt och rätt om vad han skulle önska sig i julklapp, och den listan var gedigen kan jag lova, så valde jag att berätta för honom varför vi firar jul. Jag berättade om hur den kristna traditionen uppstått, och hade väl tänkt fortsätta även med den hedniska, men hann inte så långt innan han avbröt mig.

-Mamma, jag tror inte på Jesus.

-Nähä? Det är ok! Vem tror du på då?
-Jag tror på min pappa!

Detta har följt med mig genom åren och jag tänker på det varje jul.
Att vi alla har vår egen tro och vår egen filosofi och vårt eget sätt att uppmärksamma och fira.
Kanske har det också att göra med att vår familj består av så många olika kulturer. Min man är tysk, min yngste son halvarab, min styvmamma och styvsyster med familj är polacker. På så sätt har vi också många olika traditioner och firar på vårt alldeles egna sätt.

Huvudsaken är ändå att vi är tillsammans. Vi tar dagen som den kommer och uppskattar varandras sällskap.
För mig är DET julens budskap.

I tre år har vi väntat.
Tålmodigt.

En dag i taget.
Förhoppningar som höjs och sänks som ett avtuggat flöte.
Frustrationer. Irritationer. Misströstan.

Men nu ÄNTLIGEN har det hänt! Vi har äntlligen sålt vårt hus och äntligen kan vi planera för vår stora flytt. Den som gjorde att vi påbörjade den här långa processen, där min man sökte jobb 15 mil hemifrån och jag startade upp en filial på orten vi vill bosätta oss.


Från den dagen då vi bestämde oss att flytta tills idag känns som en hel livstid på många sätt.
Det bästa hade varit om vi bara hade kunnat packa ner alla våra ägodelar och flyttat redan inom ett par månader.
Istället blev detta till en lärprocess för oss alla.
Medan min man ryckte upp sina rötter och glömde bort att plantera sig i en tillfällig kruka, bestämde jag och yngste sonen oss för att rota tillbaka oss på platsen vi befinner oss. Ingen av oss orkade nämligen att hänga fritt i luften. Vi är båda känsliga personer av naturen, i stort behov av en central plats, en punkt där vi kan känna oss trygga. Maken har bara velat släppa taget och lämna. Gissa om detta har varit en prövning även för vår relation. Var det kanske även mig han ville bort ifrån?
Äldste sonens utbrott där han 15 år gammal deklarerade att han minsann inte tänkte följa med oss, och oron över vart vi skulle hysa in honom den dagen det blev verklighet. Lättnaden att han nu är 18 år och "vuxen" och klarar sig själv är stor.

Att packa ner stora delar av sitt bohag i kartonger och ställa undan i förråd, trots att vi fortfarande bor kvar, och sedan inte packa upp igen, för att vi "snart ska flytta" är något vi har levt med i tre år.
Att med jämna mellanrum rensa, köra skräp till tippen, städa livet ur oss inför visningar, gå där med förhoppningar och sedan åter få besvikelsen målad rakt i ansiktet är tärande på vem som helst.
Att inse att medan vi gått omkring där i flyttbubblan fortsätter livet som vanligt och att det kanske egentligen handlar om något helt annat stod klart ganska fort.

Det är nämligen inte enbart tålamodet som har prövats. 
För när man under en så pass lång tid väntar och väntar så krävs också utvärderingar och omprövningar av ens syften och tillvägagångssätt.
Var det verkligen detta vi ville? Ville JAG det? 
Till vilket pris?

Jag kom underfund med att det inte spelar någon roll om det tar lång tid innan jag kan uppfylla mitt mål. 
Jag kom också underfund med att jag under tiden jag väntade kunde göra det bästa möjliga av situationen, plocka russinen ur kakan i båda världarna. 

Och nu när det är dags att verkligen packa och flytta inser jag också att det som vi tidigare värderade högt inte längre har så stort värde. Återigen rensar och kastar vi, ger bort sådant som vi inte längre har behov av.
Jag tror att vi kommer att gå ur detta lättare på många sätt.

Glädjen över att äntligen vara fri den besvärjelse jag uttalade när vi bosatte oss här är enorm.
Jag kommer aldrig någonsin mer yttra dessa ord igen.
"Detta är sista gången jag flyttar. De får bära ut mig härifrån"

För det kunde ha blivit sanning. För både mig och min man. Och det var också då vi båda insåg att vi behövde frigöra oss.
Tänk så mycket kraft det finns i ord som uttalas från hjärtat.
Jag ska tänka på det i fortsättningen.

Jag går aldrig till deras gravar  
De finns ju inte där

Alla som inte längre vandrar på Jorden

lever ju i en annan sfär

Jag har aldrig funnit någon tröst i att stå vid en grav på en kall och blåsig kyrkogård. Istället tänder jag ljus hemma och minns alla de som en gång var mig nära i kött och blod.
Nuförtiden hälsar de på i annan skepnad men besöken är likväl välkomna.

Idag minns jag min morfar Rune, min mormor Linnéa, Jennie som gick bort alldeles för ung, Elisabeth som lämnade oss för tidigt, Simon som jag bara träffade två gånger och mina bortgångna husdjur Felix, Jojo, Sotis, Alfons, Nellie och Nico.
För formens skull       

   

Du är så rädd jämt! Det är ganska barnsligt att du tror att något ska hända mig hela tiden! Jag klarar mig faktiskt själv!

Orden yttrades av min 11-årige son som har en något annorlunda åsikt om vad han är gammal nog att hantera och ta ansvar för än jag.
Missförstå mig nu inte och tro att jag är en sån där morsa som håller stenkoll på vartenda steg han tar, eller som diktatoriskt beslutar över hans huvud vad han får och inte får göra.
Nej, jag är en ganska resonabel och tämligen flexibel förälder som vill att han ska få prova sina vingar och utforska livet.
Inom vissa ramar och gärna på ett sätt där jag vet att det finns stöd runt omkring.

Just i den här situationen tog jag hjälp av "fråga publiken-livlinan" och ställde frågan rakt ut på facebook bland mina vänner. Och blev positivt överraskad över att det faktiskt är fler än jag som är så mossiga att vi tar det övergripande ansvaret för våra barn så länge de inte bevisligen är mogna nog att ta hand om sig själva fullt ut.

Det är ju inte så att jag inte minns hur det var att vara i den åldern. Även jag kom hem och sa till min mamma "men alla andra får ju" och tyckte att hon var otroligt orättvis som inte lät mig dra runt på byn efter mörkrets inbrott. Så visade det sig dagen därpå att det var det fler som inte fått heller...
Jag minns också att jag visste att jag kunde ta vara på mig själv. Jag var väldigt kapabel och hade stor ansvarskänsla redan som barn. Så jag längtade väldigt mycket efter att få bli vuxen och få göra just det. Klara mig själv!
Och ändå fann jag mig själv totalt vilse i pannkakan med en ängslig längtan efter en vuxens hand att hålla i när jag var 20 och skulle flyga utomlands alldeles själv. Tänk så underligt det kan bli va?

Ibland känner jag att det är snedvridet när det kommer till vad vi låter våra barn göra. Vissa föräldrar låter inte ens sina barn gå eller cykla själva till och från skolan, utan de följer dem eller till och med skjutsar dem. 
Andra föräldrar verkar inte ha några som helst skrupler när det gäller det där med säkerhet, trygghet eller ansvar. "Det som inte dödar dem härdar dem" var det en förälder som sa när jag undrade om barnet inte skulle ha cykelhjälm på sig när han åkte skateboard.

Och så har vi det här med sociala medier. Jag använder dem själv och har insett att det är en fantastisk plattform för att nå ut, synas, förmedla sig, få kontakter osv.
Men så har vi det här då med vad för slags sociala medier vi pratar om.
Sonen vill till exempel ha tillgång till något som heter "snap chat", som är en ögonblicksbild som försvinner så fort någon har tittat på den. Helt ofarligt va?
Men min magkänsla säger att det också kan användas som grogrund för mobbing och utfrysning. Någon lägger upp en bild och skriver något elakt om någon annan, "alla andra" ser detta och håller med men bevisen saknas. Ja, ni hajar vad jag menar?
Så jag förklarade varför jag inte tänkte tillåta det och sa blankt nej! Reaktionen? Tja, ni kan ju tänka er hela känsloregistret och igensmällda dörrar och sura miner. 
Tänk att han överlevde det också!

Jag tror att vi föräldrar måste våga sätta gränser, våga kontakta andra föräldrar (kompisarnas barn) och ta diskussioner med dem, sätta gemensamma regler osv och att vi måste tillåta våra barn att vara barn och inte små vuxna.
Tids nog kommer den tiden också och det är inte så att någon har dött av att se fram emot något eller längta.
Men något jag aldrig skulle förlåta mig själv för är om något skulle hända mina barn på grund av att jag slarvat eller struntat i att ta mitt ansvar. Och om det jämställs med att jag rädd så är det fine! För jag är rädd om mina barn!

När jag var 19 år flyttade jag hemifrån. Mina föräldrar var inte överlyckliga. 
Ännu värre var det när jag året därpå bestämde mig för att flytta till USA i ett år. 
Deras reaktioner var hela rädsloregistret: De blev arga, ifrågasatte mitt beslut, försökte få mig att ändra på det, försökte skrämma mig...
Det var då jag bestämde mig för att skriva ett brev till dem.


I det brevet förklarade jag för dem hur viktigt det var för mig att få stå på egna ben. 
Att detta var en ny fas i våra liv, där deras roll som föräldrar måste förändras, växa, utvecklas, på samma sätt som jag måste förändras, växa och utvecklas från ungdom till vuxen.
Jag berättade för dem att deras uppgift att ge mig en start i livet nu var över, och att det nu var dags för dem att lära sig hur man släpper taget. Att tillåta mig att bli släppt fri.
De blev inte övertygade.

Dessa ord har jag tänkt på väldigt mycket de två senaste åren, eftersom jag nu själv är mamma till en son i övre tonåren. Igår fyllde han 18 år, han blev bilägare idag och om ett par dagar ska han göra körkortsprovet.

Nu är det jag som sitter i föräldrarollen men jag känner inte igen mig i mina egna föräldrars rädslor. Jag har tillit till att jag har fostrat mina barn till självständiga, tänkande, empatiska, trygga individer, och att jag har varit med och rustat dem inför det som komma skall.

Min intention med att vara förälder har aldrig varit att äga mina barn. Jag har alltid velat att de ska känna sig älskade och veta att de alltid har mig som grundpelare i sina liv. Men jag har också velat att de ska omfamna mångfalden som finns bland alla människor runt omkring. Det är ju svårt för en enda person att vara "allt" för någon annan.
Dessutom är sanningen den att det är mina barn som varit mina allra största lärare i livet. Det är de som har lärt mig allt jag vet om mig själv, både bra och dåliga egenskaper. Det är de som har lärt mig vad villkorslös kärlek är. Det är de som har hjälpt mig att återkoppla till minnen från min egen barndom och uppväxt. Och jag är så oändligt tacksam och stolt över att få vara deras mamma.

Det där med att släppa taget om mina barn har jag fått öva mig på på ett tidigt stadium eftersom jag levt utan deras pappor och därmed också har fått uppleva växelvis boende. Med jämna mellanrum har de flugit in och ut ur mitt hem för att bo med sina andra familjer.
I början var det fruktansvärt jobbigt! Vem vill lämna bort sina barn och vara utan dem? Särskilt när de är små?
Jag höll på att bli nipprig i början, men lärde mig så småningom rytmen. När de var hemma var fokus på korta arbetsdagar och mycket samvaro med barnen. När de var hos sina pappor jobbade jag järnet, umicks med vänner, tog en bio mitt i veckan, gick ut och dansade, sov till middag på helgerna...Sådant som inte går att göra när man har två små barn i närheten.

Ändå kändes det ganska tomt och jobbigt när äldste sonen mer eller mindre flyttade hemifrån förra året. Han kommer hem ibland för att jag inte ska känna mig så övergiven eller för att jag behöver hans hjälp med något. Och på något sätt har även detta blivit en rytm. Ett accepterande. Ett inträde i ännu en ny fas i livet.

Och nu känner jag helt plötsligt att det ska bli spännande att få vara med lite så där "på avstånd" men ändå nära på ett nytt plan. Som mamma till en vuxen person som kan ta egna beslut men som då och då kanske frågar sin mor om råd, hjälp eller tips på vägen. 

Och det handlar ju om att detta är en slags befrielseprocess där vi båda frigör oss från gamla roller och påbörjar något helt nytt tillsammans. Och i den processen vill jag vara närvarande, uppmärksam och medveten hela tiden.

När hemska saker händer brukar jag försöka tänka på vad gott det för med sig. Från början var detta en överlevnadsinstinkt, som har blivit ett sätt att se "bortom" det som sker och försöka hitta en mening. 

Det hjälper föga för de familjer som idag har förlorat sina barn.
Men för oss andra kan det vara en god idé att försöka komma igenom och förbi sådana fruktansvärda händelser utan att stanna i bitterhet, rädsla, förakt eller hat.

För egen del brukar jag undra var det gick så fel.
Vad har hänt i människors liv som får dem att kallblodigt mörda, misshandla, våldta eller på annat sätt utsätta andra för ondskefulla handlingar?
En gång var de ju små gulliga jollrande bebisar de också.
En gång tultade de runt och var bedårande och tillitsfulla.
Så vad hände?

Situationer som övergår ens förstånd för ändå med sig att människor vaknar upp, engagerar sig, förenas, samarbetar.
Det är då vår inre vilja att skapa något bättre dyker upp till ytan. 
Det är då människors verkliga kapacitet och civilkurage kommer fram.

Kan det vara så att dessa hemskheter inträffar just för att vi ska ta oss ur vår själviska bubbla och se att tillsammans är vi så mycket starkare?

Människan är dock en väldigt underlig varelse, för även i hjälpandet, stöttandet och samarbetandet infinner sig en slags vardag med efterföljande tristess och med den intriger, tävlingsinstinkter, maktutövande och hagalenhet.
Och så är ekorrhjulet igång igen.
Tills nästa gång något ondskefullt inträffar och skakar om oss.

Är det någon annan som ser detta mer än jag?

Och vad ska vi göra åt saken i så fall?

För inte hjälper det att peka finger åt andras engagemang om det inte är detsamma som mitt.
Det är inte heller någon hjälp att börja tävla med andra om vem som gör mest eller är bäst.
Det bästa hade varit om alla hade insett att var och en gör det de kan och att det alltid är det bästa!

Det räcker med att titta på hur människor beter sig i de olika dokusåpor som sänds på teve. Det spelar ingen roll om det är matlagningstävlingar, liv på öde öar eller "kontaktannonser" - när spänningen har lagt sig och allt blir "vardag" så skapar människor intriger, bildar grupperingar inom gruppen, får hävdelsebehov och börjar inbilla sig saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Om det är så lätt för oss "normala" människor att göra så, hur är det då inte för en människa som kanske inte har haft de "rätta" förutsättningarna? Den som halkade snett redan från början och som fick lära sig att vara hård, kall och empatilös för att överleva?

Misstolka nu inte detta som att jag har förståelse för det som skedde i Trollhättan idag!

Tolka det istället som ett försök att få dig att inse att allt du ser, allt du möter runt omkring dig, alla händelser som rör upp någon slags reaktion i ditt inre är en spegling av något som du behöver se hos dig själv!

Sug på den karamellen en stund och försök förstå att det alltid finns mer än en aspekt av saker som sker.

Kanske händer sådana här ondskefulla saker för att vi ska vända oss till det goda. 
Frågan är varför vi inte stannar där, i samarbete, förståelse och empati utan så snart allt lugnat ner sig återgår till det som var "innan".

För några år sedan läste jag Bodil Jönssons bok Tio Tankar om Tid.
När jag hade läst klart den hade jag fler än 10 tankar om tid kan jag säga. 

Det hon skriver om var inga större nyheter för mig. Däremot triggade boken igång tankar och funderingar om hur jag själv förhåller mig till just tid.
Framför allt hur jag värderar mig själv och min egen tid i förhållande till någon annans tid eller den tid jag förväntas ge till någon annan, både privat och professionellt.

För hur det nu än var så fostrades jag in i en värdegrund där "tid är pengar" och där andras tid var mer värd min respekt än min egen. Det var otroligt viktigt att jag kom i tid, att jag uträttade saker i tid, att jag gav av min tid utan att kräva något tillbaka, att tiden skulle "rinna iväg" om jag inte skyndade mig att ta beslut kring karriär, familj och andra viktiga saker i livet.

Och bara där blir jag trött!
Idag vet jag att just dessa värderingar satt som cement djupt in i min ryggmärg.

Hela mitt inre visste att det var fel, men omvärlden visade på alla sätt och vis att något annat inte var tillåtet.

Idag vet jag att det var denna påtvingade stress som gjorde mig sjuk, men jag hade inte rätt verktyg att ta mig ur det där då.

Det som räddade mig var mitt arbete med människors hälsa. 
När man har med människor att göra kan man inte stressa. 

En person som har svåra problem och som behöver hjälp kan inte avfärdas med "jag har inte tid". Det krävs att man ger dem den tid de behöver.
Inom rimliga gränser naturligtvis! 
Där och då fick jag lära mig värdet av tid. Att min tid är lika mycket värd som någon annans.
Och att det egentligen inte finns något som heter min och din tid. Den är ju allas!

Jag fick också lära mig innebörden av att verkligen "stanna upp", när jag började hålla meditationskurser. Det var svårt för många att sitta stilla i ens en kvart. För mig var det en utmaning att behålla lugnet och tålamodet för att lära människor att umgås med sig själva i sitt inre.

Och när allt kom omkring var ju detta också att ge mig själv tid att lära känna mig.

Tid kan inte "rinna iväg". Den rör sig egentligen inte alls, utan det är vi människor som har ett behov av att katalogisera, strukturera, placera i fack för att överhuvudtaget känna att vi har koll på läget.
Somliga säger att tiden är linjär, med tanken att man liksom staplar dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, millenium efter varandra.
Andra tycker att den är cirkulär, och hänvisar då till att allt går i cykler, allt återkommer vid en viss tidpunkt, liv möter död möter liv.

För mig går den i spriraler. Det jag inte har förstått idag behöver jag inte vara orolig för att aldrig mer stöta på. Jag behöver aldrig vara orolig över att något inte "hinns med", för när tillfälle ges kommer jag att få en ny möjlighet att ta lärdom, bearbeta, släppa taget om, eller för den delen ta till mig.

"Tids nog" kommer allt jag behöver mig till del. Ibland om och om igen eftersom jag inte förstått vad det handlade om första gången.

Det rinns inget ur mina händer, vare sig tid, tillfällen eller möjligheter. Tiden är nämligen aldrig "ur led".