För några år sedan läste jag Bodil Jönssons bok Tio Tankar om Tid.
När jag hade läst klart den hade jag fler än 10 tankar om tid kan jag säga. 

Det hon skriver om var inga större nyheter för mig. Däremot triggade boken igång tankar och funderingar om hur jag själv förhåller mig till just tid.
Framför allt hur jag värderar mig själv och min egen tid i förhållande till någon annans tid eller den tid jag förväntas ge till någon annan, både privat och professionellt.

För hur det nu än var så fostrades jag in i en värdegrund där "tid är pengar" och där andras tid var mer värd min respekt än min egen. Det var otroligt viktigt att jag kom i tid, att jag uträttade saker i tid, att jag gav av min tid utan att kräva något tillbaka, att tiden skulle "rinna iväg" om jag inte skyndade mig att ta beslut kring karriär, familj och andra viktiga saker i livet.

Och bara där blir jag trött!
Idag vet jag att just dessa värderingar satt som cement djupt in i min ryggmärg.

Hela mitt inre visste att det var fel, men omvärlden visade på alla sätt och vis att något annat inte var tillåtet.

Idag vet jag att det var denna påtvingade stress som gjorde mig sjuk, men jag hade inte rätt verktyg att ta mig ur det där då.

Det som räddade mig var mitt arbete med människors hälsa. 
När man har med människor att göra kan man inte stressa. 

En person som har svåra problem och som behöver hjälp kan inte avfärdas med "jag har inte tid". Det krävs att man ger dem den tid de behöver.
Inom rimliga gränser naturligtvis! 
Där och då fick jag lära mig värdet av tid. Att min tid är lika mycket värd som någon annans.
Och att det egentligen inte finns något som heter min och din tid. Den är ju allas!

Jag fick också lära mig innebörden av att verkligen "stanna upp", när jag började hålla meditationskurser. Det var svårt för många att sitta stilla i ens en kvart. För mig var det en utmaning att behålla lugnet och tålamodet för att lära människor att umgås med sig själva i sitt inre.

Och när allt kom omkring var ju detta också att ge mig själv tid att lära känna mig.

Tid kan inte "rinna iväg". Den rör sig egentligen inte alls, utan det är vi människor som har ett behov av att katalogisera, strukturera, placera i fack för att överhuvudtaget känna att vi har koll på läget.
Somliga säger att tiden är linjär, med tanken att man liksom staplar dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, millenium efter varandra.
Andra tycker att den är cirkulär, och hänvisar då till att allt går i cykler, allt återkommer vid en viss tidpunkt, liv möter död möter liv.

För mig går den i spriraler. Det jag inte har förstått idag behöver jag inte vara orolig för att aldrig mer stöta på. Jag behöver aldrig vara orolig över att något inte "hinns med", för när tillfälle ges kommer jag att få en ny möjlighet att ta lärdom, bearbeta, släppa taget om, eller för den delen ta till mig.

"Tids nog" kommer allt jag behöver mig till del. Ibland om och om igen eftersom jag inte förstått vad det handlade om första gången.

Det rinns inget ur mina händer, vare sig tid, tillfällen eller möjligheter. Tiden är nämligen aldrig "ur led".

Har du någonsin känt att livet maler på och liksom står på vänt? Vad väntar det på? Vad väntar du på?

För egen del är livet som en sådan där glasflaska med Heinz Ketchup. Ni vet den där kända ketchupeffekten där du upplever att inget händer, inget nytt kommer, inget förändras, för att en dag bli fullkomligt dränkt i allt på en enda gång.

Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag att detta var ett fenomen som jag bara skulle uppleva som yngre, för att det helt enkelt inte "skulle vara så lätt alltid", utan att jag som ung behövde lära mig "den hårda vägen".

Det där är kvalificerat skitsnack!
För det har alls inte med ålder att göra. Och det måste inte vara tufft och hårt bara för att man ska lära sig något. Det är heller inte så att det råder fullständigt stiltje i livet bara för att det känns som om "inget händer".

Faktum är att livet händer hela tiden.
Kanske händer inte just det som du förväntat dig, eller som du hoppats på, men det händer ju trots allt något ändå.
Det hela hänger samman med den attityd du väljer att inta gentemot saker och ting.

Jag kan ta ett exempel.
För några år sedan höll jag på att dö.
Ja, eller sanningen är att min kropp höll på att dö. Jag befann mig inne i kroppen och betraktade hur den reagerade och bar sig åt i den här situationen. Den hade andnöd, var uppsvullen och hela nervsystemet brakade ihop. Jag minns att jag tänkte att nog kunde jag dö och vara nöjd med allt jag hade åstadkommit i mitt liv, men att det skulle vara kul om jag fick vara med några år till i alla fall.
Det var en ytterst intressant iakttagelse för mig, som tidigare faktiskt också haft perioder där jag velat dö men av olika anledningar inte kunnat. Men bara några dagar innan detta inträffade hade jag sagt till mig själv att från och med nu ska jag leva i min fulla potential.
Ganska komiskt/ironiskt att jag hamnade i den där situationen då.

Tiden som följde var väldigt ohändelserik när det kom till att göra saker. 
Men den var definitivt inte händelselös när det gällde upplevande.
För så mycket som jag upplevde med mig själv i återhämtandet, nyskapandet av mig själv och värdesättningarna på livet i sig hade jag inte gjort under alla mina levnadsår.
Det var spännande att uppleva mig själv så intensivt och så nära mitt i det som egentligen kunde blivit tragiskt.

Det var något av det bästa som hänt mig, kan jag idag säga.
Dels för att jag fick ett nytt perspektiv på det där med att kämpa sig tillbaka till livet, dels en personlig erfarenhet av att stå och glo döden i vitögat och ändå få en chans att stanna kvar. Med villkoret att göra det jag sagt att jag skulle göra: Leva i min fulla potential.

Vad jag har lärt mig mycket genom denna resa!
Jag har lärt mig att jag inte kan övertrassera mitt energikonto utan att få betala för det efteråt.
Jag har lärt mig att den fulla potentialen handlar om att vara här och nu, inte då eller sen.
Jag har lärt mig att värdesätta mig själv och alltid välja mig först, utan att för den sakens skull vara egotrippad eller därmed välja bort min familj eller andra människor som står mig nära. Däremot kompromissar jag aldrig bort mig själv längre.

Och så har jag lärt mig att prata om döden med människor som står inför döden, som har varit nära den både för egen del och genom anhöriga, och som har fruktansvärda upplevelser med sig i bagaget, både gällande döden och vägen dit.
För döden är också en del av här och nu. 

Jag kunde ha låtit min kropp dö. Jag kunde tillåtit mig själv att glida in i det där tillståndet när ingenting betyder något. Jag kunde också fått panik och dött bara på grund av det. Jag kunde ha struntat i att åka till akuten.

Men jag valde att leva klart mitt liv i min kropp. För att det är så spännande att se vad som ska hända.
Även när det inte händer något uppenbart har jag numera en helt annan syn på stiltje.
För när det är stiltje har ju jag möjlighet att välja sådant som jag annars inte har möjlighet att ägna mig åt. Då pockar ju inget annat på uppmärksamheten.
Jag får inte panik längre om kalendern ekar tom vissa veckor. Då känns det som om någon vakar över mig och talar om för mig att jag behöver vila och vara mer med mig själv. Och sedan drar det igång igen när jag har återhämtat mig.

Jag önskar att alla kunde se på sig själva och sina liv på det sättet istället för att stressa runt i ett ekorrhjul som skapats utifrån rädslan att inte räcka till, att inte vara duglig, att missa något viktigt, att vara den som får reda på saker sist, att vara någon till lags... 
Jag önskar att alla kunde välja att skapa sina liv. Oavsett förutsättningar!
För du kan faktiskt det genom att alltid vara aktiv i dina val, oavsett om det är att välja mellan pest och kolera eller inget alls.
Det kan vara svårt men det behöver inte vara det. Även där kan du välja hur du intar attityden.

Just nu står jag återigen inför en sådan där ketchupeffektsituation.
Min omedelbara reaktion var panik. Tills jag kom på att det där är ett gammalt reaktionsmönster, som faktiskt inte tillhör mig längre.
Så nu väljer jag att ha tillit, att andas och att bara låta saker ske utan att vara rädd.
För det är ju så att det är nu allt börjar.
Precis som det gör varje dag, varje timme, varje minut, varje andetag.