På sistone har jag haft många samtal med olika personer om tro. Ett ämne som lätt kan bli jobbigt eller töntigt, stötande eller påtvingande, eftersom människor idag inte alltid vet vad de tror på. Och när de inte vet vad de tror på eller om de inte tror alls så rinner samtalet kring tro ofta ut i sanden.

För ett tag sedan träffade jag en kristen person, som befinner sig mitt i en förtvivlan som har skilt henne från känslan att Gud finns. Vi samtalade i största förtrolighet om tro på ett ytterst avslappnat och konkret sätt. 
I andra samtal med kristna har jag ofta känt att jag är den som ska övertygas om att min tro, som inte har någon egentlig religiös tillhörighet, behöver rättas till eller att den är otillräcklig.

Efter det samtalet  kändes det som att min tro är beständig, en sådan tro som egentligen inte är en tro, utan en övertygelse som baseras på upplevelsen av en kraft.

Vi pratade om hur man finner "Gud", var "Gud" finns och hur man gör när man har tappat kontakten med "Gud".

Vad är det egentligen vi talar om när vi nämner "Gud"?

Idag hade jag ännu ett samtal runt tro. Men den här gången handlade det mer om känslan av att inte kunna göra tillräckligt eller vara tillräcklig. Trots att man svurit en ed till ett ämbete där ens uppgift är att sprida ljus, värme och kärlek, och bara det i sig vore ju tillräckligt. Men så länge den inre övertygelsen inte finns så känns det inte heller som att det är tillräckligt.

Jag kan känna igen mig på många sätt. Att ha valt att arbeta som Ljusbärare i vilken tradition eller religion det än må vara, innebär ju inte per automatik att allt är ljust och kärleksfullt. 
Vi är ju som alla andra och våra liv bjuder oss på precis samma prövningar som alla andra får. 
Det svåra är ju att inte glömma bort att ge mig själv energi, att alltid bevara och behålla kontakten med det som ger mig kraft. Så fort jag slarvar med det blir allt det där "ljusa" som vilket annat jobb som helst. 

I tider där det verkligen har blivit tydligt var hjälpen behövs och att det behövs stora insatser kan man kanske känna att en enda person inte kan göra så mycket och att det som görs inte är tillräckligt.
Men tänk då om ingen gjorde någonting?
Tänk om alla satte skygglapparna på och struntade i att göra det som går att göras?
Alla förändringar börjar i det lilla, från en människa till en annan, det är min starka övertygelse.

Och som svar på tal, som en skänk från ovan sänds idag Hjältegalan på TV4. 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Ju äldre jag blir handlar julen allt mindre om stress, julklappar och pynt och allt mer om närvaro, samvaro och tillvaro. För varje år som går känner jag hur jag "halkar efter" mer och mer när det gäller förberedelser inför julen. Adventspyntet kommer upp en vecka för sent, lussebaket och lussefirandet får stryka på foten och julgran känns mindre och mindre intressant.

Jag menar inte alls att vara en "paryt pooper". Sanningen är att jag faktiskt tycker om julen. Det jag vänder mig mot är all hysteri som har med julen att göra.
Knappt har semestern tagit slut förrän det ska hängas fram julpynt i affärerna och helgmagasinen testar årets glögg, och kompisarna pratar om pepparkaksbak och längtar efter att spela julmusik.

Det är kanske bara jag, men sådant gör mig irriterad och får mitt flyktbegär att växa sig starkt. 

Julkänslan blir mindre och mindre närvarande, men det beror kanske också på att jag inte längre firar traditionell jul, eftersom den inte längre tillhör min livsfilosofi. Jag satsar på att finna ro inombords och i livet i helhet och särskilt under julen när alla samlas och har tid att umgås.

När min äldste son var liten och han pratade avigt och rätt om vad han skulle önska sig i julklapp, och den listan var gedigen kan jag lova, så valde jag att berätta för honom varför vi firar jul. Jag berättade om hur den kristna traditionen uppstått, och hade väl tänkt fortsätta även med den hedniska, men hann inte så långt innan han avbröt mig.

-Mamma, jag tror inte på Jesus.

-Nähä? Det är ok! Vem tror du på då?
-Jag tror på min pappa!

Detta har följt med mig genom åren och jag tänker på det varje jul.
Att vi alla har vår egen tro och vår egen filosofi och vårt eget sätt att uppmärksamma och fira.
Kanske har det också att göra med att vår familj består av så många olika kulturer. Min man är tysk, min yngste son halvarab, min styvmamma och styvsyster med familj är polacker. På så sätt har vi också många olika traditioner och firar på vårt alldeles egna sätt.

Huvudsaken är ändå att vi är tillsammans. Vi tar dagen som den kommer och uppskattar varandras sällskap.
För mig är DET julens budskap.