I tre år har vi väntat.
Tålmodigt.

En dag i taget.
Förhoppningar som höjs och sänks som ett avtuggat flöte.
Frustrationer. Irritationer. Misströstan.

Men nu ÄNTLIGEN har det hänt! Vi har äntlligen sålt vårt hus och äntligen kan vi planera för vår stora flytt. Den som gjorde att vi påbörjade den här långa processen, där min man sökte jobb 15 mil hemifrån och jag startade upp en filial på orten vi vill bosätta oss.


Från den dagen då vi bestämde oss att flytta tills idag känns som en hel livstid på många sätt.
Det bästa hade varit om vi bara hade kunnat packa ner alla våra ägodelar och flyttat redan inom ett par månader.
Istället blev detta till en lärprocess för oss alla.
Medan min man ryckte upp sina rötter och glömde bort att plantera sig i en tillfällig kruka, bestämde jag och yngste sonen oss för att rota tillbaka oss på platsen vi befinner oss. Ingen av oss orkade nämligen att hänga fritt i luften. Vi är båda känsliga personer av naturen, i stort behov av en central plats, en punkt där vi kan känna oss trygga. Maken har bara velat släppa taget och lämna. Gissa om detta har varit en prövning även för vår relation. Var det kanske även mig han ville bort ifrån?
Äldste sonens utbrott där han 15 år gammal deklarerade att han minsann inte tänkte följa med oss, och oron över vart vi skulle hysa in honom den dagen det blev verklighet. Lättnaden att han nu är 18 år och "vuxen" och klarar sig själv är stor.

Att packa ner stora delar av sitt bohag i kartonger och ställa undan i förråd, trots att vi fortfarande bor kvar, och sedan inte packa upp igen, för att vi "snart ska flytta" är något vi har levt med i tre år.
Att med jämna mellanrum rensa, köra skräp till tippen, städa livet ur oss inför visningar, gå där med förhoppningar och sedan åter få besvikelsen målad rakt i ansiktet är tärande på vem som helst.
Att inse att medan vi gått omkring där i flyttbubblan fortsätter livet som vanligt och att det kanske egentligen handlar om något helt annat stod klart ganska fort.

Det är nämligen inte enbart tålamodet som har prövats. 
För när man under en så pass lång tid väntar och väntar så krävs också utvärderingar och omprövningar av ens syften och tillvägagångssätt.
Var det verkligen detta vi ville? Ville JAG det? 
Till vilket pris?

Jag kom underfund med att det inte spelar någon roll om det tar lång tid innan jag kan uppfylla mitt mål. 
Jag kom också underfund med att jag under tiden jag väntade kunde göra det bästa möjliga av situationen, plocka russinen ur kakan i båda världarna. 

Och nu när det är dags att verkligen packa och flytta inser jag också att det som vi tidigare värderade högt inte längre har så stort värde. Återigen rensar och kastar vi, ger bort sådant som vi inte längre har behov av.
Jag tror att vi kommer att gå ur detta lättare på många sätt.

Glädjen över att äntligen vara fri den besvärjelse jag uttalade när vi bosatte oss här är enorm.
Jag kommer aldrig någonsin mer yttra dessa ord igen.
"Detta är sista gången jag flyttar. De får bära ut mig härifrån"

För det kunde ha blivit sanning. För både mig och min man. Och det var också då vi båda insåg att vi behövde frigöra oss.
Tänk så mycket kraft det finns i ord som uttalas från hjärtat.
Jag ska tänka på det i fortsättningen.