När jag var 19 år flyttade jag hemifrån. Mina föräldrar var inte överlyckliga. 
Ännu värre var det när jag året därpå bestämde mig för att flytta till USA i ett år. 
Deras reaktioner var hela rädsloregistret: De blev arga, ifrågasatte mitt beslut, försökte få mig att ändra på det, försökte skrämma mig...
Det var då jag bestämde mig för att skriva ett brev till dem.


I det brevet förklarade jag för dem hur viktigt det var för mig att få stå på egna ben. 
Att detta var en ny fas i våra liv, där deras roll som föräldrar måste förändras, växa, utvecklas, på samma sätt som jag måste förändras, växa och utvecklas från ungdom till vuxen.
Jag berättade för dem att deras uppgift att ge mig en start i livet nu var över, och att det nu var dags för dem att lära sig hur man släpper taget. Att tillåta mig att bli släppt fri.
De blev inte övertygade.

Dessa ord har jag tänkt på väldigt mycket de två senaste åren, eftersom jag nu själv är mamma till en son i övre tonåren. Igår fyllde han 18 år, han blev bilägare idag och om ett par dagar ska han göra körkortsprovet.

Nu är det jag som sitter i föräldrarollen men jag känner inte igen mig i mina egna föräldrars rädslor. Jag har tillit till att jag har fostrat mina barn till självständiga, tänkande, empatiska, trygga individer, och att jag har varit med och rustat dem inför det som komma skall.

Min intention med att vara förälder har aldrig varit att äga mina barn. Jag har alltid velat att de ska känna sig älskade och veta att de alltid har mig som grundpelare i sina liv. Men jag har också velat att de ska omfamna mångfalden som finns bland alla människor runt omkring. Det är ju svårt för en enda person att vara "allt" för någon annan.
Dessutom är sanningen den att det är mina barn som varit mina allra största lärare i livet. Det är de som har lärt mig allt jag vet om mig själv, både bra och dåliga egenskaper. Det är de som har lärt mig vad villkorslös kärlek är. Det är de som har hjälpt mig att återkoppla till minnen från min egen barndom och uppväxt. Och jag är så oändligt tacksam och stolt över att få vara deras mamma.

Det där med att släppa taget om mina barn har jag fått öva mig på på ett tidigt stadium eftersom jag levt utan deras pappor och därmed också har fått uppleva växelvis boende. Med jämna mellanrum har de flugit in och ut ur mitt hem för att bo med sina andra familjer.
I början var det fruktansvärt jobbigt! Vem vill lämna bort sina barn och vara utan dem? Särskilt när de är små?
Jag höll på att bli nipprig i början, men lärde mig så småningom rytmen. När de var hemma var fokus på korta arbetsdagar och mycket samvaro med barnen. När de var hos sina pappor jobbade jag järnet, umicks med vänner, tog en bio mitt i veckan, gick ut och dansade, sov till middag på helgerna...Sådant som inte går att göra när man har två små barn i närheten.

Ändå kändes det ganska tomt och jobbigt när äldste sonen mer eller mindre flyttade hemifrån förra året. Han kommer hem ibland för att jag inte ska känna mig så övergiven eller för att jag behöver hans hjälp med något. Och på något sätt har även detta blivit en rytm. Ett accepterande. Ett inträde i ännu en ny fas i livet.

Och nu känner jag helt plötsligt att det ska bli spännande att få vara med lite så där "på avstånd" men ändå nära på ett nytt plan. Som mamma till en vuxen person som kan ta egna beslut men som då och då kanske frågar sin mor om råd, hjälp eller tips på vägen. 

Och det handlar ju om att detta är en slags befrielseprocess där vi båda frigör oss från gamla roller och påbörjar något helt nytt tillsammans. Och i den processen vill jag vara närvarande, uppmärksam och medveten hela tiden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sistone har jag haft många samtal med olika personer om tro. Ett ämne som lätt kan bli jobbigt eller töntigt, stötande eller påtvingande, eftersom människor idag inte alltid vet vad de tror på. Och när de inte vet vad de tror på eller om de inte t...

Ju äldre jag blir handlar julen allt mindre om stress, julklappar och pynt och allt mer om närvaro, samvaro och tillvaro. För varje år som går känner jag hur jag "halkar efter" mer och mer när det gäller förberedelser inför julen. Adventspyntet komme...

I tre år har vi väntat.Tålmodigt. En dag i taget.Förhoppningar som höjs och sänks som ett avtuggat flöte.Frustrationer. Irritationer. Misströstan. Men nu ÄNTLIGEN har det hänt! Vi har äntlligen sålt vårt hus och äntligen kan vi planera för vår st...

    Jag går aldrig till deras gravar  De finns ju inte där Alla som inte längre vandrar på Jorden lever ju i en annan sfär   Jag har aldrig funnit någon tröst i att stå vid en grav på en kall och blåsig kyrkogård. Istället tänder jag lju...

Du är så rädd jämt! Det är ganska barnsligt att du tror att något ska hända mig hela tiden! Jag klarar mig faktiskt själv! Orden yttrades av min 11-årige son som har en något annorlunda åsikt om vad han är gammal nog att hantera och ta ansvar för ä...