Jag går aldrig till deras gravar  
De finns ju inte där

Alla som inte längre vandrar på Jorden

lever ju i en annan sfär

Jag har aldrig funnit någon tröst i att stå vid en grav på en kall och blåsig kyrkogård. Istället tänder jag ljus hemma och minns alla de som en gång var mig nära i kött och blod.
Nuförtiden hälsar de på i annan skepnad men besöken är likväl välkomna.

Idag minns jag min morfar Rune, min mormor Linnéa, Jennie som gick bort alldeles för ung, Elisabeth som lämnade oss för tidigt, Simon som jag bara träffade två gånger och mina bortgångna husdjur Felix, Jojo, Sotis, Alfons, Nellie och Nico.
För formens skull       

   

Du är så rädd jämt! Det är ganska barnsligt att du tror att något ska hända mig hela tiden! Jag klarar mig faktiskt själv!

Orden yttrades av min 11-årige son som har en något annorlunda åsikt om vad han är gammal nog att hantera och ta ansvar för än jag.
Missförstå mig nu inte och tro att jag är en sån där morsa som håller stenkoll på vartenda steg han tar, eller som diktatoriskt beslutar över hans huvud vad han får och inte får göra.
Nej, jag är en ganska resonabel och tämligen flexibel förälder som vill att han ska få prova sina vingar och utforska livet.
Inom vissa ramar och gärna på ett sätt där jag vet att det finns stöd runt omkring.

Just i den här situationen tog jag hjälp av "fråga publiken-livlinan" och ställde frågan rakt ut på facebook bland mina vänner. Och blev positivt överraskad över att det faktiskt är fler än jag som är så mossiga att vi tar det övergripande ansvaret för våra barn så länge de inte bevisligen är mogna nog att ta hand om sig själva fullt ut.

Det är ju inte så att jag inte minns hur det var att vara i den åldern. Även jag kom hem och sa till min mamma "men alla andra får ju" och tyckte att hon var otroligt orättvis som inte lät mig dra runt på byn efter mörkrets inbrott. Så visade det sig dagen därpå att det var det fler som inte fått heller...
Jag minns också att jag visste att jag kunde ta vara på mig själv. Jag var väldigt kapabel och hade stor ansvarskänsla redan som barn. Så jag längtade väldigt mycket efter att få bli vuxen och få göra just det. Klara mig själv!
Och ändå fann jag mig själv totalt vilse i pannkakan med en ängslig längtan efter en vuxens hand att hålla i när jag var 20 och skulle flyga utomlands alldeles själv. Tänk så underligt det kan bli va?

Ibland känner jag att det är snedvridet när det kommer till vad vi låter våra barn göra. Vissa föräldrar låter inte ens sina barn gå eller cykla själva till och från skolan, utan de följer dem eller till och med skjutsar dem. 
Andra föräldrar verkar inte ha några som helst skrupler när det gäller det där med säkerhet, trygghet eller ansvar. "Det som inte dödar dem härdar dem" var det en förälder som sa när jag undrade om barnet inte skulle ha cykelhjälm på sig när han åkte skateboard.

Och så har vi det här med sociala medier. Jag använder dem själv och har insett att det är en fantastisk plattform för att nå ut, synas, förmedla sig, få kontakter osv.
Men så har vi det här då med vad för slags sociala medier vi pratar om.
Sonen vill till exempel ha tillgång till något som heter "snap chat", som är en ögonblicksbild som försvinner så fort någon har tittat på den. Helt ofarligt va?
Men min magkänsla säger att det också kan användas som grogrund för mobbing och utfrysning. Någon lägger upp en bild och skriver något elakt om någon annan, "alla andra" ser detta och håller med men bevisen saknas. Ja, ni hajar vad jag menar?
Så jag förklarade varför jag inte tänkte tillåta det och sa blankt nej! Reaktionen? Tja, ni kan ju tänka er hela känsloregistret och igensmällda dörrar och sura miner. 
Tänk att han överlevde det också!

Jag tror att vi föräldrar måste våga sätta gränser, våga kontakta andra föräldrar (kompisarnas barn) och ta diskussioner med dem, sätta gemensamma regler osv och att vi måste tillåta våra barn att vara barn och inte små vuxna.
Tids nog kommer den tiden också och det är inte så att någon har dött av att se fram emot något eller längta.
Men något jag aldrig skulle förlåta mig själv för är om något skulle hända mina barn på grund av att jag slarvat eller struntat i att ta mitt ansvar. Och om det jämställs med att jag rädd så är det fine! För jag är rädd om mina barn!

När jag var 19 år flyttade jag hemifrån. Mina föräldrar var inte överlyckliga. 
Ännu värre var det när jag året därpå bestämde mig för att flytta till USA i ett år. 
Deras reaktioner var hela rädsloregistret: De blev arga, ifrågasatte mitt beslut, försökte få mig att ändra på det, försökte skrämma mig...
Det var då jag bestämde mig för att skriva ett brev till dem.


I det brevet förklarade jag för dem hur viktigt det var för mig att få stå på egna ben. 
Att detta var en ny fas i våra liv, där deras roll som föräldrar måste förändras, växa, utvecklas, på samma sätt som jag måste förändras, växa och utvecklas från ungdom till vuxen.
Jag berättade för dem att deras uppgift att ge mig en start i livet nu var över, och att det nu var dags för dem att lära sig hur man släpper taget. Att tillåta mig att bli släppt fri.
De blev inte övertygade.

Dessa ord har jag tänkt på väldigt mycket de två senaste åren, eftersom jag nu själv är mamma till en son i övre tonåren. Igår fyllde han 18 år, han blev bilägare idag och om ett par dagar ska han göra körkortsprovet.

Nu är det jag som sitter i föräldrarollen men jag känner inte igen mig i mina egna föräldrars rädslor. Jag har tillit till att jag har fostrat mina barn till självständiga, tänkande, empatiska, trygga individer, och att jag har varit med och rustat dem inför det som komma skall.

Min intention med att vara förälder har aldrig varit att äga mina barn. Jag har alltid velat att de ska känna sig älskade och veta att de alltid har mig som grundpelare i sina liv. Men jag har också velat att de ska omfamna mångfalden som finns bland alla människor runt omkring. Det är ju svårt för en enda person att vara "allt" för någon annan.
Dessutom är sanningen den att det är mina barn som varit mina allra största lärare i livet. Det är de som har lärt mig allt jag vet om mig själv, både bra och dåliga egenskaper. Det är de som har lärt mig vad villkorslös kärlek är. Det är de som har hjälpt mig att återkoppla till minnen från min egen barndom och uppväxt. Och jag är så oändligt tacksam och stolt över att få vara deras mamma.

Det där med att släppa taget om mina barn har jag fått öva mig på på ett tidigt stadium eftersom jag levt utan deras pappor och därmed också har fått uppleva växelvis boende. Med jämna mellanrum har de flugit in och ut ur mitt hem för att bo med sina andra familjer.
I början var det fruktansvärt jobbigt! Vem vill lämna bort sina barn och vara utan dem? Särskilt när de är små?
Jag höll på att bli nipprig i början, men lärde mig så småningom rytmen. När de var hemma var fokus på korta arbetsdagar och mycket samvaro med barnen. När de var hos sina pappor jobbade jag järnet, umicks med vänner, tog en bio mitt i veckan, gick ut och dansade, sov till middag på helgerna...Sådant som inte går att göra när man har två små barn i närheten.

Ändå kändes det ganska tomt och jobbigt när äldste sonen mer eller mindre flyttade hemifrån förra året. Han kommer hem ibland för att jag inte ska känna mig så övergiven eller för att jag behöver hans hjälp med något. Och på något sätt har även detta blivit en rytm. Ett accepterande. Ett inträde i ännu en ny fas i livet.

Och nu känner jag helt plötsligt att det ska bli spännande att få vara med lite så där "på avstånd" men ändå nära på ett nytt plan. Som mamma till en vuxen person som kan ta egna beslut men som då och då kanske frågar sin mor om råd, hjälp eller tips på vägen. 

Och det handlar ju om att detta är en slags befrielseprocess där vi båda frigör oss från gamla roller och påbörjar något helt nytt tillsammans. Och i den processen vill jag vara närvarande, uppmärksam och medveten hela tiden.

När hemska saker händer brukar jag försöka tänka på vad gott det för med sig. Från början var detta en överlevnadsinstinkt, som har blivit ett sätt att se "bortom" det som sker och försöka hitta en mening. 

Det hjälper föga för de familjer som idag har förlorat sina barn.
Men för oss andra kan det vara en god idé att försöka komma igenom och förbi sådana fruktansvärda händelser utan att stanna i bitterhet, rädsla, förakt eller hat.

För egen del brukar jag undra var det gick så fel.
Vad har hänt i människors liv som får dem att kallblodigt mörda, misshandla, våldta eller på annat sätt utsätta andra för ondskefulla handlingar?
En gång var de ju små gulliga jollrande bebisar de också.
En gång tultade de runt och var bedårande och tillitsfulla.
Så vad hände?

Situationer som övergår ens förstånd för ändå med sig att människor vaknar upp, engagerar sig, förenas, samarbetar.
Det är då vår inre vilja att skapa något bättre dyker upp till ytan. 
Det är då människors verkliga kapacitet och civilkurage kommer fram.

Kan det vara så att dessa hemskheter inträffar just för att vi ska ta oss ur vår själviska bubbla och se att tillsammans är vi så mycket starkare?

Människan är dock en väldigt underlig varelse, för även i hjälpandet, stöttandet och samarbetandet infinner sig en slags vardag med efterföljande tristess och med den intriger, tävlingsinstinkter, maktutövande och hagalenhet.
Och så är ekorrhjulet igång igen.
Tills nästa gång något ondskefullt inträffar och skakar om oss.

Är det någon annan som ser detta mer än jag?

Och vad ska vi göra åt saken i så fall?

För inte hjälper det att peka finger åt andras engagemang om det inte är detsamma som mitt.
Det är inte heller någon hjälp att börja tävla med andra om vem som gör mest eller är bäst.
Det bästa hade varit om alla hade insett att var och en gör det de kan och att det alltid är det bästa!

Det räcker med att titta på hur människor beter sig i de olika dokusåpor som sänds på teve. Det spelar ingen roll om det är matlagningstävlingar, liv på öde öar eller "kontaktannonser" - när spänningen har lagt sig och allt blir "vardag" så skapar människor intriger, bildar grupperingar inom gruppen, får hävdelsebehov och börjar inbilla sig saker som inte är med sanningen överensstämmande.

Om det är så lätt för oss "normala" människor att göra så, hur är det då inte för en människa som kanske inte har haft de "rätta" förutsättningarna? Den som halkade snett redan från början och som fick lära sig att vara hård, kall och empatilös för att överleva?

Misstolka nu inte detta som att jag har förståelse för det som skedde i Trollhättan idag!

Tolka det istället som ett försök att få dig att inse att allt du ser, allt du möter runt omkring dig, alla händelser som rör upp någon slags reaktion i ditt inre är en spegling av något som du behöver se hos dig själv!

Sug på den karamellen en stund och försök förstå att det alltid finns mer än en aspekt av saker som sker.

Kanske händer sådana här ondskefulla saker för att vi ska vända oss till det goda. 
Frågan är varför vi inte stannar där, i samarbete, förståelse och empati utan så snart allt lugnat ner sig återgår till det som var "innan".

För några år sedan läste jag Bodil Jönssons bok Tio Tankar om Tid.
När jag hade läst klart den hade jag fler än 10 tankar om tid kan jag säga. 

Det hon skriver om var inga större nyheter för mig. Däremot triggade boken igång tankar och funderingar om hur jag själv förhåller mig till just tid.
Framför allt hur jag värderar mig själv och min egen tid i förhållande till någon annans tid eller den tid jag förväntas ge till någon annan, både privat och professionellt.

För hur det nu än var så fostrades jag in i en värdegrund där "tid är pengar" och där andras tid var mer värd min respekt än min egen. Det var otroligt viktigt att jag kom i tid, att jag uträttade saker i tid, att jag gav av min tid utan att kräva något tillbaka, att tiden skulle "rinna iväg" om jag inte skyndade mig att ta beslut kring karriär, familj och andra viktiga saker i livet.

Och bara där blir jag trött!
Idag vet jag att just dessa värderingar satt som cement djupt in i min ryggmärg.

Hela mitt inre visste att det var fel, men omvärlden visade på alla sätt och vis att något annat inte var tillåtet.

Idag vet jag att det var denna påtvingade stress som gjorde mig sjuk, men jag hade inte rätt verktyg att ta mig ur det där då.

Det som räddade mig var mitt arbete med människors hälsa. 
När man har med människor att göra kan man inte stressa. 

En person som har svåra problem och som behöver hjälp kan inte avfärdas med "jag har inte tid". Det krävs att man ger dem den tid de behöver.
Inom rimliga gränser naturligtvis! 
Där och då fick jag lära mig värdet av tid. Att min tid är lika mycket värd som någon annans.
Och att det egentligen inte finns något som heter min och din tid. Den är ju allas!

Jag fick också lära mig innebörden av att verkligen "stanna upp", när jag började hålla meditationskurser. Det var svårt för många att sitta stilla i ens en kvart. För mig var det en utmaning att behålla lugnet och tålamodet för att lära människor att umgås med sig själva i sitt inre.

Och när allt kom omkring var ju detta också att ge mig själv tid att lära känna mig.

Tid kan inte "rinna iväg". Den rör sig egentligen inte alls, utan det är vi människor som har ett behov av att katalogisera, strukturera, placera i fack för att överhuvudtaget känna att vi har koll på läget.
Somliga säger att tiden är linjär, med tanken att man liksom staplar dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden, millenium efter varandra.
Andra tycker att den är cirkulär, och hänvisar då till att allt går i cykler, allt återkommer vid en viss tidpunkt, liv möter död möter liv.

För mig går den i spriraler. Det jag inte har förstått idag behöver jag inte vara orolig för att aldrig mer stöta på. Jag behöver aldrig vara orolig över att något inte "hinns med", för när tillfälle ges kommer jag att få en ny möjlighet att ta lärdom, bearbeta, släppa taget om, eller för den delen ta till mig.

"Tids nog" kommer allt jag behöver mig till del. Ibland om och om igen eftersom jag inte förstått vad det handlade om första gången.

Det rinns inget ur mina händer, vare sig tid, tillfällen eller möjligheter. Tiden är nämligen aldrig "ur led".

Har du någonsin känt att livet maler på och liksom står på vänt? Vad väntar det på? Vad väntar du på?

För egen del är livet som en sådan där glasflaska med Heinz Ketchup. Ni vet den där kända ketchupeffekten där du upplever att inget händer, inget nytt kommer, inget förändras, för att en dag bli fullkomligt dränkt i allt på en enda gång.

Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag att detta var ett fenomen som jag bara skulle uppleva som yngre, för att det helt enkelt inte "skulle vara så lätt alltid", utan att jag som ung behövde lära mig "den hårda vägen".

Det där är kvalificerat skitsnack!
För det har alls inte med ålder att göra. Och det måste inte vara tufft och hårt bara för att man ska lära sig något. Det är heller inte så att det råder fullständigt stiltje i livet bara för att det känns som om "inget händer".

Faktum är att livet händer hela tiden.
Kanske händer inte just det som du förväntat dig, eller som du hoppats på, men det händer ju trots allt något ändå.
Det hela hänger samman med den attityd du väljer att inta gentemot saker och ting.

Jag kan ta ett exempel.
För några år sedan höll jag på att dö.
Ja, eller sanningen är att min kropp höll på att dö. Jag befann mig inne i kroppen och betraktade hur den reagerade och bar sig åt i den här situationen. Den hade andnöd, var uppsvullen och hela nervsystemet brakade ihop. Jag minns att jag tänkte att nog kunde jag dö och vara nöjd med allt jag hade åstadkommit i mitt liv, men att det skulle vara kul om jag fick vara med några år till i alla fall.
Det var en ytterst intressant iakttagelse för mig, som tidigare faktiskt också haft perioder där jag velat dö men av olika anledningar inte kunnat. Men bara några dagar innan detta inträffade hade jag sagt till mig själv att från och med nu ska jag leva i min fulla potential.
Ganska komiskt/ironiskt att jag hamnade i den där situationen då.

Tiden som följde var väldigt ohändelserik när det kom till att göra saker. 
Men den var definitivt inte händelselös när det gällde upplevande.
För så mycket som jag upplevde med mig själv i återhämtandet, nyskapandet av mig själv och värdesättningarna på livet i sig hade jag inte gjort under alla mina levnadsår.
Det var spännande att uppleva mig själv så intensivt och så nära mitt i det som egentligen kunde blivit tragiskt.

Det var något av det bästa som hänt mig, kan jag idag säga.
Dels för att jag fick ett nytt perspektiv på det där med att kämpa sig tillbaka till livet, dels en personlig erfarenhet av att stå och glo döden i vitögat och ändå få en chans att stanna kvar. Med villkoret att göra det jag sagt att jag skulle göra: Leva i min fulla potential.

Vad jag har lärt mig mycket genom denna resa!
Jag har lärt mig att jag inte kan övertrassera mitt energikonto utan att få betala för det efteråt.
Jag har lärt mig att den fulla potentialen handlar om att vara här och nu, inte då eller sen.
Jag har lärt mig att värdesätta mig själv och alltid välja mig först, utan att för den sakens skull vara egotrippad eller därmed välja bort min familj eller andra människor som står mig nära. Däremot kompromissar jag aldrig bort mig själv längre.

Och så har jag lärt mig att prata om döden med människor som står inför döden, som har varit nära den både för egen del och genom anhöriga, och som har fruktansvärda upplevelser med sig i bagaget, både gällande döden och vägen dit.
För döden är också en del av här och nu. 

Jag kunde ha låtit min kropp dö. Jag kunde tillåtit mig själv att glida in i det där tillståndet när ingenting betyder något. Jag kunde också fått panik och dött bara på grund av det. Jag kunde ha struntat i att åka till akuten.

Men jag valde att leva klart mitt liv i min kropp. För att det är så spännande att se vad som ska hända.
Även när det inte händer något uppenbart har jag numera en helt annan syn på stiltje.
För när det är stiltje har ju jag möjlighet att välja sådant som jag annars inte har möjlighet att ägna mig åt. Då pockar ju inget annat på uppmärksamheten.
Jag får inte panik längre om kalendern ekar tom vissa veckor. Då känns det som om någon vakar över mig och talar om för mig att jag behöver vila och vara mer med mig själv. Och sedan drar det igång igen när jag har återhämtat mig.

Jag önskar att alla kunde se på sig själva och sina liv på det sättet istället för att stressa runt i ett ekorrhjul som skapats utifrån rädslan att inte räcka till, att inte vara duglig, att missa något viktigt, att vara den som får reda på saker sist, att vara någon till lags... 
Jag önskar att alla kunde välja att skapa sina liv. Oavsett förutsättningar!
För du kan faktiskt det genom att alltid vara aktiv i dina val, oavsett om det är att välja mellan pest och kolera eller inget alls.
Det kan vara svårt men det behöver inte vara det. Även där kan du välja hur du intar attityden.

Just nu står jag återigen inför en sådan där ketchupeffektsituation.
Min omedelbara reaktion var panik. Tills jag kom på att det där är ett gammalt reaktionsmönster, som faktiskt inte tillhör mig längre.
Så nu väljer jag att ha tillit, att andas och att bara låta saker ske utan att vara rädd.
För det är ju så att det är nu allt börjar.
Precis som det gör varje dag, varje timme, varje minut, varje andetag.