Du är så rädd jämt! Det är ganska barnsligt att du tror att något ska hända mig hela tiden! Jag klarar mig faktiskt själv!

Orden yttrades av min 11-årige son som har en något annorlunda åsikt om vad han är gammal nog att hantera och ta ansvar för än jag.
Missförstå mig nu inte och tro att jag är en sån där morsa som håller stenkoll på vartenda steg han tar, eller som diktatoriskt beslutar över hans huvud vad han får och inte får göra.
Nej, jag är en ganska resonabel och tämligen flexibel förälder som vill att han ska få prova sina vingar och utforska livet.
Inom vissa ramar och gärna på ett sätt där jag vet att det finns stöd runt omkring.

Just i den här situationen tog jag hjälp av "fråga publiken-livlinan" och ställde frågan rakt ut på facebook bland mina vänner. Och blev positivt överraskad över att det faktiskt är fler än jag som är så mossiga att vi tar det övergripande ansvaret för våra barn så länge de inte bevisligen är mogna nog att ta hand om sig själva fullt ut.

Det är ju inte så att jag inte minns hur det var att vara i den åldern. Även jag kom hem och sa till min mamma "men alla andra får ju" och tyckte att hon var otroligt orättvis som inte lät mig dra runt på byn efter mörkrets inbrott. Så visade det sig dagen därpå att det var det fler som inte fått heller...
Jag minns också att jag visste att jag kunde ta vara på mig själv. Jag var väldigt kapabel och hade stor ansvarskänsla redan som barn. Så jag längtade väldigt mycket efter att få bli vuxen och få göra just det. Klara mig själv!
Och ändå fann jag mig själv totalt vilse i pannkakan med en ängslig längtan efter en vuxens hand att hålla i när jag var 20 och skulle flyga utomlands alldeles själv. Tänk så underligt det kan bli va?

Ibland känner jag att det är snedvridet när det kommer till vad vi låter våra barn göra. Vissa föräldrar låter inte ens sina barn gå eller cykla själva till och från skolan, utan de följer dem eller till och med skjutsar dem. 
Andra föräldrar verkar inte ha några som helst skrupler när det gäller det där med säkerhet, trygghet eller ansvar. "Det som inte dödar dem härdar dem" var det en förälder som sa när jag undrade om barnet inte skulle ha cykelhjälm på sig när han åkte skateboard.

Och så har vi det här med sociala medier. Jag använder dem själv och har insett att det är en fantastisk plattform för att nå ut, synas, förmedla sig, få kontakter osv.
Men så har vi det här då med vad för slags sociala medier vi pratar om.
Sonen vill till exempel ha tillgång till något som heter "snap chat", som är en ögonblicksbild som försvinner så fort någon har tittat på den. Helt ofarligt va?
Men min magkänsla säger att det också kan användas som grogrund för mobbing och utfrysning. Någon lägger upp en bild och skriver något elakt om någon annan, "alla andra" ser detta och håller med men bevisen saknas. Ja, ni hajar vad jag menar?
Så jag förklarade varför jag inte tänkte tillåta det och sa blankt nej! Reaktionen? Tja, ni kan ju tänka er hela känsloregistret och igensmällda dörrar och sura miner. 
Tänk att han överlevde det också!

Jag tror att vi föräldrar måste våga sätta gränser, våga kontakta andra föräldrar (kompisarnas barn) och ta diskussioner med dem, sätta gemensamma regler osv och att vi måste tillåta våra barn att vara barn och inte små vuxna.
Tids nog kommer den tiden också och det är inte så att någon har dött av att se fram emot något eller längta.
Men något jag aldrig skulle förlåta mig själv för är om något skulle hända mina barn på grund av att jag slarvat eller struntat i att ta mitt ansvar. Och om det jämställs med att jag rädd så är det fine! För jag är rädd om mina barn!